Om att vara sekundärt flygrädd

Jag är fortfarande krasslig, inte skoj. Men igår bakade jag iallafall lite muffins som det kanske kan bli något av idag. Och i helgen ska jag göra en tårta till min kompis dotters födelsedag. Så jag lovar, snart kommer mitt bakande igång igen.

Nu ska jag berätta lite om min neurotiska sida. För natten till idag var min hjärna emot mig.

Jag är egentligen inte flygrädd, men jag har fobi för när mina nära och kära flyger eller reser utan mig. Ska nån dö ska vi göra det tillsammans liksom. Jag har förklarat detta problem för Mats nu när han skulle flyga till Indien och Goa, och han förstår och sms:ar duktigt så fort planet står säkert på marken igen.
Men inatt.
Mats skulle till Goa och sa till mig att de skulle åka vid 00.30 svensk tid, och vara framme efter en timme. Jag var helt lugn. Tills klockan blev halv 2 och jag inte hörde nåt.
De svarta små monstrena började gnaga på min hjärna.
Efter lite panikande runt på flygplatshemsidorna (som var supersega) insåg jag att det inte gick nåt plan mellan Mumbai och Goa just den tiden. Men en timme senare gick det fyra plan. Kunde han ha haft fel på en hel timme?
Jag messade Mats ifall han kanske fortfarande inte hade åkt, men inget svar. Ångest.
När klockan närmade sig halv 3 satt jag med Goa airport arrivals-sidan uppe, med mobilen i ett järngrepp mot pannan och skakade. Tårarna rann. Mats var död och jag skulle aldrig få se honom igen. (ja, så elaka är monstrena i min hjärna) Jag tryckte på uppdateringsknappen var trettionde sekund och försökte att tänka positivt.
Plötsligt: Landed.
Torr i munnen, stirrar på skärmen, står det Landed även om planet har kraschat rakt ner i banan?
En kvart går, jag bygger upp lite mer ångest.
Telefonen piper, älskling är glad och berättar att de har landat, att han tog lite fel på tiden (Nähe?!) och att jag ska sova vidare. 
Jag blir både superlättad och skitarg för att jag tvingats sitta och oroa mig, han hade ju kunnat messa när han upptäckte att han sagt fel tid till mig! Men han lever. Jag bölar ut min ångest, släcker lamporna och däckar.
Kontrollbehov blandat med separationsångest är inte en helt bra kombination.

Idag ska jag plugga, handla och börja med tårtdekorationerna.